linastroom.blogg.se

Ljuset när vi red var inte det allra bästa så det var svårt för Julia att få till ett bra ljus med bilderna. Men jag tycker att bilderna räddades väldigt bra med lite redigering. Men många fina bilder var tyvärr utom räddning på grund av den dåliga vitbalansen. Men träning ger färdighet!

 

Idag fick jag till ett oerhört bra ridpass på Cleo, inte fått till ett sånt här bra pass på länge! I början var hon lite motvillig men senare gick det hur bra som helst. Jobbade med skänkelvikningar ut mot spåret och volter. I slutet var hon så himla mjuk och låg i min hand hur fint som helst. Var helt förvånad då jag väntade mig ett pass på en oerhört pigg ponny som inte blivit riden på några dagar, men så fel jag hade! Avslutade även med en galopp där hon va precis lika fin. Vi har inte galopperat på flera veckor då underlaget inte hållit för det men idag fick det bli galopp. Jag blir så glad när hon sköter sig. Det är dessa pass som gör att det är värt att kämpa trots att det inte alltid går så bra! :)

Något som får mig att bli inspirerad och taggad till att utvecklas inom ridningen är att se skillnader alltså hur man redan har utvecklats. Även om man inte tycker att man utvecklas så gör man ju faktiskt det. 

 

Dessa två filmer är från första och iprincip sista träningen 2015 och jag ser verkligen skillnad. Speciellt på min ridning. Att se hur vi utvecklats ger verkligen mig en sådan skjuts till att bli ännu bättre. 

 

Första träningen 2015 vågade jag inte styra på ett litet kryss i galopp och 2015 slutade med att vi hoppade kombination. Vill även säga att jag hoppade inte alls många gånger under 2015, högst 5 gånger. På de få gångerna utvecklades vi verkligen mycket. Under 2016 hoppas jag på ännu fler träningar och att vi ska bli mer sammansvetsade. Jag vill kunna möta tävlingsbanorna men tills dess väntar många MÅNGA timmar i sadeln!

 

 

Här får ni lite bilder hur det blev när jag och Julia klippte Cleo i måndags. Vi båda tycker att manen blev riktigt bra men pannluggen lite för kort. Men eftersom det var första gången vi båda klippte man så kan man ju ändå säga att det är godkänt?

 

 

Att tränsa Ronny, sätta foten i stigbygeln och skritta ut i skogen på långa tyglar, det är det bästa jag vet. För mig är timmarna i skogen så mycket mer värda en de timmarna innanför staketet i paddocken. Mitt intresse för hästarna har aldrig legat i att trimma inför tävlingar och för att bli bättre. För mig har det alltid handlat om att endast ha roligt. Hade jag varit den som helst flyger över hinder på tävlingsbanan hade jag kämpat för det, men nu är jag inte den personen.

 

Därför är jag så oerhört ledsen och besviken på att Cleo inte är den ponnyn jag kan hoppa upp på och galoppera ut på i skogen. Jag har aldrig riktigt berättat varför jag så sällan rider ut henne och varför jag oftast håller mig till skritt och inget mer än så. Det är nämligen så att Cleo är väldigt opålitlig utanför paddockens staket och jag har fått smaka på det flera gånger. Utan förvarning sticker hon iväg i full galopp och då finns det ingenting man kan göra för att få stopp på henne. Det kan vara när vi bara skrittar eller när vi travar lugnt. Ofast är det för att hon tror att hon hör någonting eller för att hon är uttråkad.

 

Det är så fruktansvärt tråkigt. När jag hoppar upp på Cleos rygg när en uteritt står på schemat gör jag det med en klump i magen. Jag vill så gärna kunna lita på henne, jag vill så gärna kunna galoppera eller iallafall kunna skritta utan att känna att hon kanske sticker. Jag vill. I somras var vi verkligen på god väg att hitta varandra och hon började lita på mig. Men i slutet av sommaren hände det igen att hon stack ifrån mig, jag hade ingen kontroll och jag fick inte stopp på henne vilket slutade i en avramling. Sedan dess har jag haft den klumpen i magen och den försvinner inte.

 

Men jag har bestämt mig, jag vill kunna ruda ut på Cleo utan en klump i magen. Därför ska jag inte undvika uteritter. Vi kommer aldrig bli ett sammansvetsat team om jag är rädd för att sitta på hennes rygg. Vi ska ta små kliv. Börja med att endast skritta tills att jag är helt lugn med det, öka till trav och köra på samma spår där och till slut ta galopp. Under sommaren förra året kom vi faktiskt till att ta små korta galopper och jag vill dit igen. 

 

 

Igår red jag ett ordentligt pass på Cleo i paddocken. Vi har oerhört mycket snö nu så hon fick trampa på rejält och det märktes att hon tyckte det var jobbigt, men även skönt. Jag skrittade först fram henne rätt länge. Först på långa tyglar och sedan kortade jag upp henne och jobbade med lätta skänkelvikningar, volter och snett igenom. Sedan kom vi igång i trav och jobbade med samma arbete. Eftersom det är så mycket snö så gör det allt arbete iprincip dubbelt så jobbigt för henne. Men det är bra att hon få röra på sig och känna att hon kommer igång. Jobbade rätt så länge med henne i traven innan hon fick sakta av till skritt och sträcka ut sig. Då frustade hon och tyckte det var jätte skönt att få sakta av. Då märkte jag verkligen att hon tyckte det var jobbigt. 

 

Efter det jobbade jag upp henne i en högre form och kom fram i trav, sjönk ner i arbetstrav och jobbade henne ordentligt. Det var jobbigt för båda två. Jag mörkte att hon tyckte det var ordentligt jobbigt för hon orkade inte riktigt hålla formen hela tiden. Men tillslut fick hon en riktigt fin form. Den höga snön bidrog också till att hon kunde jobba med ordentligt med kroppen eftersom hon var tvungen att ta i så. Men det gjorde istället att hon inte orkade hålla formen. Men summasumarum blev det ett riktigt bra pass. Skrittade av henne på helt långa tyglar och då sträckte hon ut halsen ordentligt. Hon fick fortsätta trampa i den höga snön tills jag hoppade av och skrittade av henne för hand på de plogade vägarna. Det var en lättnad för henne att slippa trampa den höga snön. Men det kändes viktigt att hon fick jobba ur sig om hon hade lite mjölksyra i benen. Då kändes mest rättvist mot henne.